Rapport om Sport #2

Trots vårvärmens efterlängtade ankomst lägger Sport dyster och poänglös vecka bakom sig. Den inleddes i söderled med att chaufför Oleg lyckades köra vilse i metropolen Katrineholm. Ett talande tecken för Sport, skulle det visa sig. Lyckligtvis grep Chips Jonsson, med fler mil bakom ratten än Jutta Kleinschmidt, in och lotsade oss med säker hand genom villakvarteren fram till Backavallen. Klassisk bredbent 90-talsrock ekade över arenan vid ankomsten och indikerade otvivelaktigt vilket typ av motstånd som väntade. Hemmalaget tryckte plattan i mattan från start medan Sport puttrade fram med handbromsen i. Några fina anfall lyckades vi förvisso sy ihop men merparten av första halvlek tillbringades djupt ner i skyttegravarna på egen planhalva. Stundtals kändes det som vi inte ens var trea in i närkamperna och när domaren blåste för halvtidsvila var 1-0 till hemmalaget i underkant sett till spelövertaget. Efter paus vände tillfälligt vinden. Kun Sr regisserade uppspelen och vi fick fast bollen på offensiv planhalva samtidigt som katrineholmarna började gnälla sinsemellan. Vågskålen började sakteliga tippa över till Sports favör. Tyvärr var det lagets allra onaturligaste målskytt fick lägena att hämta in hemmalagets försprång. En magnifik Bonucci-cross från Ponta styrdes stilrent i stolpen med benskyddet. Lill-Eriks välskruvade hörna fontanellnickades både över och utanför innan undertecknad fullbordade sitt hattrick med den kanske lösaste språngnick som Backavallens trogna publik någonsin bevittnat. I stället var det hemmalaget som hittade rätt efter att ha vunnit boll på vår planhalva och fått till ett lyckat inspel i boxen. 2-0. Det nyvunna självförtroendet sköljdes i och med denna kalldusch obarmhärtigt av Sport och hemmalaget utnyttjade vår sviktande kamplust till att kontra in ytterligare två bollar. Slutresultatet 4-0 var kanske i överkant men på intet sätt orättvist. KSK gav ett stabilt och välbalanserat intryck och figurerar säkerligen i toppskiktet av serien även fortsättningsvis. Säsongsenligt varannandagsväder även för Sport som således kom snabbt ner på jorden efter viktorian mot Vingåker. Möjligen fick den bleka insatsen både coach Matte och coach Robban att drömma om en egen plats i startelvan, för båda kom i full fotbollsmundering med nyputsade skor till torsdagsträningen som bedrevs långt från centercourten på Ekängen. Att tvingas träna på en ojämn och vårslaskig gräsplan var dock inget som föll milleniumbarnen i BK på läppen. Ögon tårades och underläppar darrande vid blotta åsynen av denna fotbollsåker. När de senare återberättade sina traumatiska upplevelser i omklädningsrummet fördes tankarna närmast till landstigningen i Normandie. Förståligt med tanke på att dessa omhuldade ynglingars största utmaning annars är att knyta skorna själv. Annat var det att växa upp i Värmlandsfyran, där försäsongen var en marginellt mildare variant av Flugornas herre och man varje träning pulsade 1 km genom knädjup snö för att komma fram till en stelfrusen grusplan med det föga inbjudande namnet Sahara. Fredagen bjöd på ljummen kvällssol och premiär på Ekängens utmärkta gräsmatta mot gästande Tystberga. Revanschlystna tog vi omgående tag i taktpinnen. Hannes och Nenne gjorde lite som de ville med motståndarnas backlinje och skapade högoktaniga målchanser på löpande band. Detta ska nog gå vägen, tänkte vi. 1-0 kom efter att Nenne trampat runt på högerkanten och vallat in ett stenhårt inlägg via undertecknads skalle. Gästerna svarade med långa djupa uppspel på deras vindsnabbe skyttekung Jim-Robin, en taktik som genererade hela 25 fullträffar från hans fötter ifjol. Det kändes dock som vi hade full kontroll i de defensiva leden och bara väntade på proppen ur i andra änden av planen straffområde. Men trots flera fina lägen ville inte bollen in utan istället blev det som det så påfallande ofta blir när man inte lyckas omsätta sitt övertag i mål, motståndarna sticker upp och petar in en kvittering ur nästan ingenting. Efter ett inkast i höjd med vårt straffområde blev vi bolltittande och en tystberging bredsidade lättvindigt in 1-1. Oerhört snopet men halvtidstugget präglades ändå av tillförsikt med tanke på matchbilden. Tyvärr fick inte andra halvlek samma smakstart som den första. Skyttekungs-Jim-Robin fick tillslut sitt efterlängande läge och visade att fjolårsformen konserverats. I en magnifik solomanöver vände han bort en hemmaspelare och sprintade ifrån ytterligare en innan han ur mycket snäv vinkel lyckades lobba in bollen över en maktlös Rille. Ett matchavgörande mål skulle det visa sig, trots att nästan hela andra halvlek återstod. Tystbergingarna hoppade nämligen omgående in i den berömda bussen och parkerade i eget straffområde. Bollinnehavet sista halvtimmen var uppskattningsvis 90-10 till vår favör men närmare än Philles frispark i ribban kom vi inte en kvittering. Istället vände Tystberga hem med just den där typen av ovälförtjänta trepoängare som är så go att ta och så oerhört bitter att förlora. Hur sur förlusten än känns kan man argumentera för att detta var Sports spel- och prestationsmässigt bästa insats över 90 minuter hittills för säsongen, Vingåkervinsten inräknad. Chansmässigt sett utklassar vi motståndarna, passningsprocenten är hög och vi får till längre bollinnehav på offensiv planhalva än tidigare matcher. Definitivt ett fall framåt. För Sport väntar nu en vecka av självrannsakan och kanske en och annan avslutningsövning till nästa veckas äventyr borta mot IFK Nyköping. På återhörande Herr A-lag 0kommentarer

BK SPORT - TYSTBERGA GIF

Säsongens andra hemmamatch spelas i kväll på Ekängens IP kl. 19.00. Det blir första hemmamatchen för i år på naturgräs. Kan herrrna slå tillbaka efter senaste nederlaget i serien. Vi välkomnar Tystberga GIF och ser fram emot en välspelad match. Matchbollen är i vanlig ordning sponsrad av Vandrarhemmet. BK Sport 0kommentarer

Visa fler nyheter